Bryt ihop och kom igen!
För det gör den. Påverkar mig. Varje dag. Varje timme. Varje minut.
Jag blir glad att höra att jag är så stark och alltid glad. Utåt sett.
Jag är glad att jag uppfattas som en glad person. Verkligen.
Men på insidan är jag allt annat än stark...
Jag har en kurator. Samma kurator som jag haft nu i typ 4 år?! Hon känner mig och hos henne kan jag verkligen prata om mina tankar.
För om tex min mamma visste hur jag tänkte skulle hon bli ledsen. För min skull.
Alla föräldrar vill ju sina barns bästa... och att veta att mina tankar inte är så snälla, det skulle göra mina föräldrar ledsna.
Jag tänker att folk som ser min tycker att jag är konstig. Fast jag vill tänka att folk tänker att jag är duktig som kämpar med mina svårigheter, så är det inte tankarna jag tänker.
Jättestruligt, jag vet. Mina tankar är överallt.
Min kurator påminner mig ofta med att hur kan jag veta vad andra tänker? Det kan jag ju inte. Och skulle jag tänka så om jag såg en annan som är som jag? Knappast.
Förresten så snöar det ute. Och bara det gör en deppad. Jag som tycker att det räcker med snö...
Det är väl tur att jag älskar mitt hem. När jag ungefär inte gör annat än att va hemma, helst i covid-19 tider...
Hmm, nä dammsuga lite eller sätta igång Herman (min robotdammsugare). Klockan 15,00 ska jag koppla upp mig på zoom och vara med i neuroförbundets quiz.
Neuroförbundet ordnar aktiviteter över zoom varje vecka, det är många medlemmar som isolerar sig just nu....
Jag är med rätt ofta, bokcirkel/fika online/quiz/sitt-zumba... 👍🏻
Over and out.